Junitjejen

Jag fann flera bilder på min första lägenhet (om jag bortser från mitt studentrum i Kalmar). Vad kul att jag hade fotat lägenheten utan några människor på bilderna. Hur ofta gör man det? Tyvärr missade jag att fota badrummet. Bilderna är verkligen kul att ha kvar. Jag trivdes väldigt bra i min första lägenhet, som var en bostadsrätt. Det var en 2:a på 59,5 kvm. Det var lagom stort för en singel, som jag var då. Jag minns att jag älskade min rymliga hall. Synd att den dock tog så mycket av den totala ytan. Då funkade det med furumöbler. Det är inget jag vill ha idag. Vitrinskåpet i furu har jag kvar, men jag funderar på att måla om det någon dag. Vitt hade varit fint.

Nu ska jag slå mig ner i gräset och läsa en god bok. Hoppas jag inte somnar bara. Jag känner mig lite slö efter ett tufft träningspass i förmiddags och hundpromenaderna.
Vad gör du idag?

Jag har nedsatt syn på mitt vänstra öga. Hade jag bara haft det, så hade jag sett verkligen suddigt. Vilken tur att jag har mitt högra som jag har bra syn på.  När jag har gått på synundersökning, så har jag alltid fått svaret att jag inte behöver några glasögon. När jag var 19 år (om jag inte minns fel), så var det en optiker som tyckte att jag skulle ha ett par, när jag läser (men inga optiker efter det). Det var länge sedan jag slutae använda glasögonen. Jag känner inte att jag är i behov av dom, men kanske de skulle förhindra en försämring av synen. Jag vet inte.

Här ser ni ett par glasögon, som är snart 20 år gamla. De är inte direkt snygga, eller hur?!

Jag minns då man tyckte att en storstrut verkligen var stor. De övriga strutarna idag är ju lika stora, så det är väl därför den inte upplevs lika stor längre. Minns ni glassarna med tuggummi som pinne (Lollipop och BubbelPop)? De gillade jag verkligen. TipTop är en älskvärd klassiker. Jag är glad att den kom tillbaka!! Varför försvann glassarna som Snack, FruitLine och Crispy? De var ju så helt fantastiska!! Hoppas de också kommer tillbaka! Solero kom. Den kändes frisk och god i smaken. Sedan är ju även 88:an och GB Sandwich goda klassiker.

Finns det några glassar du saknar från förr? Vilken är din absoluta favorit?
Jag har ringat in de glassar jag saknar eller som jag gillar. 

Jag hade ganska många monchichi som barn. Jag hade i flera olika storlekar och gillade att leka med dom. TYVÄRR, vet jag inte var jag har dom idag. I värsta fall slängdes mina kära monchichi. inte visste jag då att jag hade velat ha de kvar idag. Den här sången minns jag att vi lyssnade på dagis. Man lyssnade på den om och om igen. Nostalgi.

Det är verkligen kul att kolla på gamla bilder ibland. Tyvärr har en del av mina gamla fotografier förstörts efter att de har förvarats i ett garage. Fotoalbumsbladen har fastnat i varann. Det är illa. Det är frågan om jag ska spara på dom. Här ser ni bilder på mig, när jag hade på mig min absoluta favoritoverall (OBS! Då!). Jag tror bilderna är tagna sommaren mellan 9;an och första året på gymnasiet. Den ståendes bilden är tagen inne i en färgbutik, där min kompis sommarjobbade.

Snart infinner sig fredagsmyset här hemma. Det är varmt välommet. Välkommen helg!

Jag fann ett gammal kort från min konfirmationsdag. Bilden är tagen innan det är dags att åka iväg till kyrkan, Särö kyrka närmare bestämt. Vi slapp kåpor och vi slapp frågor. Att man inte behövde svara på frågor var ganska skönt. Kåpor hade inte gjort så mycket. Två månader innan hade jag varit på konfirmationsresa i Torquay (England). Där bodde jag i en familj i fyra veckor. Förutom att man hade bibelstudier med prästen, så fick vi lektioner i engelska tillsammans med en inhemsk. Vi åkte också på små utflykter, som t.ex. till London. Där fick vi se musikalen ”Starlight Express”. Det var verkligen en upplevelse. Ja, hela resan var en upplevelse för en 14-åring. Jag kommer alltid att minnas den.

Är du konfirmerad?

När jag gick på högstadiet var vi ett gäng som var med i dansföreningen ”Jag vågar stuffa”. Det var vår biologilärare som var en av arrangörerna. Vi dansade gammaldans, bugg och några andra danser varje fredag. Så kul vi hade det!! Det blev något man såg framemot varje vecka. Det var någon form av avslutning varje säsong. Bilderna här visar att det en gång var maskerad. på den här tiden ”dyrkade” jag Carola. Så jag gjorde ett försök att klä ut mig till en geisha. Anledningen var den här låten:

Det är kul att se tillbaka i tiden genom gamla bilder. Synd att man inte har någon scanner att använda. Jag har fått fota av bilderna med kameran och fått redigera lite garnd i photoshop. Den bästa bildkvalitén blev det inte.

Minns ni tv-programmet Förlåt mig, som sändes i TV3? Visst känns det som att det är inspelat någon gång på 80-talet? Men det är 1995. Jag kollade på det och jag minns att i flera avsnitt kändes det väldigt pinsamt att se på. Framförallt var det pinsamt när Agneta Askelöf  skulle låta så uppfostrande, även till vuxna människor. Just i detta klipp, låter hon som en sträng skolfröken i början. Hon säger: ”Du har inte varit särskilt snäll med Maja!”  och i slutet säger Agneta: ”Har inte du fått lära dig att man ska säga förlåt direkt?”

(Förresten, känner ni igen Maja Gullstrand från Fame Factory i klippet?)

Jag förstår inte att det fanns människor, som inte vågade säga förlåt privat, men de ville göra det i TV.

Vad kul att jag hittade detta videoklipp på YouTube! Jag dansade folkdans i många år. Mitt folkdanslag blev erbjudna att dansa i BingoLotto till dansbandet JoyRide. Jag kom med i rutan några gånger. Jag har ett rött band i håret. Det är lätt att se sig själv och kanske kan ni lista ut vem jag är. Visst märker ni att man kan dansa schottis till en go dansbandslåt?!

Visste ni att Carola var min allra största idol, när jag var 9-15 år? Under en morgonsamling, som vi hade varannan fredagsmorgon under högstadietiden., mimade jag till Carolas ”Tokyo”. Jag hade klätt ut mig till en geisha och gick in för detta med liv och lust. Jag trippades in med pyttesmå steg och med händerna ihop. Jag kan inte förneka att jag blir glad av att höra Carolas gamla hits än idag. När jag 9 eller 10 år mimade jag till Tommy tycker om mig inför en massa människor, då vi hade avslutning på dansen. Jag var inte ett dugg blyg på scenen. När jag fick se Carola på Scandinavium, när jag var 9år, var jag helt salig. Det var en stor dag för mig. Jag ville inget annat än att hoppa upp på scenen och bara vara där tillsammans med min stora idol – Carola. Läs mer om Carola. Den känslan jag hade för en stor artist då, saknar jag lite grand. Jag har ingen idol alls nu. Men, men…, det är kanske inte är så viktigt.

Visst minns ni kassettbanden? Jag har mina kvar någonstans. Jag minns inte när jag satte på ett kassettband senast. Det var ett tag sedan. Tänk när vi tycker att CD-skivorna är ålderdomliga.

Jag minns hur det var. Kassettbandet satt alltid i spelaren, radion var alltid på och jag kände igen favoritlåtarnas  intro. Från vardagsrummet intill rusade jag in i mitt rum för att snabbt trycka på rec-knappen. Tyvärr fick man med Kaj Kindvalls röst i slutet av låten, om det nu var Trackslistan man lyssnade på.  Eller så spelade jag in låtar från Svensktoppen. På Svensktoppen kunde man nästan varje vecka höra samma låt på förstaplatsen. Låtarna byttes inte ut så ofta där.  Tills sist fick man ihop ett 60 minuters blandband. Det blev ens egna blandning. Spelade jag inte in egna kassettband, så stoppade jag in Mr Music-band i kassettbandspelaren. Jag var en prenumerant av Mr Music. Om jag inte minns fel, så fick man ett kassettband med posten en gång i månaden.

Lyssnar någon på kassettband än idag?  Jag gör det inte.

Det är allt kul att kolla på gamla bilder ibland. Här är en bild på mig och Leif, den äldste brodern i syskonskaran. Jag gissar på att jag är 4 år på bilden och Leif är isåfall 12 år. Leif finns tyvärr inte kvar i livet längre. Han dog när han var 27 år gammal, två veckor innan min studentexamen. Leif var blind sedan födseln. Han var även rullstolsburen, dock inte under hela hans livstid. Först var han tågångare, men kunde gå utan hjälp. Senare fick han använda rullator och tills sist fick han rullstol. Leif hade en sjukdom som hette Recklingshausen, som jag tyvärr vet alldeles för lite om.  Men jag vet att sjukdomen kan utveckla elakartade sjukdomar, som cancer t.ex. Det var cancer min bror dog av. Som 8-åring fick Leif flytta till Örebro. Där bodde han på ett elevhem och gick på Ekeskolan. Det är en skola för multihandikappade barn. Han kom bara hem till loven. Hur många 8-åringar hade klarat av att bo så långt ifrån sin familj?!

Leif var en rolig och glad kille. Han hade lätt för skratt och han var smart. Ett sådant kom-ihåg han hade! Bokade Leif en resa till Danmark, så kund ehan komma ihåg hela bokningsnumret i huvudet. Leif var också väldigt generös. Han var även barnkär och förtjust i hundar. Hade han levt idag, hade han ofta ringt för att fråga hur det är med Yambo. Jag tror Leif hade blivit en affärsman om han hade varit frisk. Han älskade att sälja. På loven sålde han kakor. Han fick till och med sålt 6 månaders gamla plånboksstora almanackskort (som man får gratis på banken)!  Jag saknar Leif ibland, men jag vet ju samtidigt att han inte längre behöver att ha ont.