Junitjejen

Jag har tagit ett ganska så svårt beslut. Det är inte ofta jag har beslutsångest, men fick det för en vecka sedan. Jag var på två anställningsintervjuer i förra veckan. Jag sökte tre lärarjobb och blev kallad till två intervjuer. Det kändes coolt! På intervju nr 2, så fick jag på plats beskedet (efter en utfrågning på ca 1 timme) att jag fick tjänsten ifall jag ville ha den. Min magkänsla sade att ”här skulle jag trivas”, men sedan kändes steget till att säga upp sig från sitt nuvarande jobb, vääääldigt stort.  På den nya skolan blev jag bara erbjuden ett vikariat på ett år och därför blev det genast mycket svårare. Min ena hjärnhalva sade att man inte tar ett vikariat om man redan har en fast tjänst. Min andra hjärnhalva sade till mig att det alltid löser sig och att man måste våga lite grand i livet. Flera orsaker gjorde att jag från början börja söka efter ett nytt jobb. Mina resvägar var en av orsakerna. Jag har ventilerat mina tankar för mina vänner och de har hjälpt mig på vägen med mitt beslut.  Efter att ha funderat i 1, 5 dag bestämde jag mig. Jag gick in till rektorsexpeditionen och sade upp mig. Först då pustade jag ut och landade i mitt beslut. Genast kändes det mycket bättre. Efter 10 år på samma arbetsplats tar jag nu språnget mot någonting nytt. Att börja jobba på ett nytt ställe känns både lite ovisst, pirrigt och spännande.

Även om jag är nöjd med mitt beslut, så känns det ändå tråkigt att säga ”hej då!” till sina kära kollegor. De har varit helt fantastiska och jag har trivts tillsammans med dom. Ifall jag skulle ha varit kvar på den gamla skolan, så hade jag i höst ändå ha börjat med en ny klass. Så nya elever blir det i vilket fall som helst, fast nu på en annan skola. När jag blev avtackad på min skola, så var det svårt att hålla tårarna tillbaka. De började rulla ner från min kind och det gick inte att få fram ett ord. Jag hade tänkt att säga nägra  ord, men det gick inte alls. Jag kommer minnas mina kollegor och mina gamla elever lång tid framöver. Flera av kollegorna kommer jag att fortsätta hålla kontakt med. På ett eller annat sätt hoppas jag på att kunna hälsa på min gamla arbetsplats inom kort.

Har ni någon gång bytt arbetsplats? Hur kändes det?

Följ min blogg med bloglovin

Eleverna har sommarlov, men vi lärare jobbar ändå. Det är fix med scheman, nedpackning av läromedel och lite annat att ordna med. Däremellan hinns det med att fika. Det finns en hel del att stoppa i sig. I lärarrummet finns smörgåsar, kakor och kärleksmums.  Det var riktigt skönt att ta en rask promenad med hunden, när man kom hem.

Att inte behöva planera för lektioner och rätta böcker känns skönt. Vi har dessa dagar inget att ta med oss hem. När jag kommer hem behöver jag inte tänka på arbetet alls. Däremot är det inte roligt att packa och torka av i klassrummet. Klassrummet känns som en enda röra, men det tar sig. Få se vart jag kan fortsätta imorgon. Skåpen i grupprummet eller klassrummet? Hmmmm…

Idag har det då varit avslutning. En sådan trevlig avslutning det blev! Först var det ett program i kyrkan. När Den Blomstertid nu kommer spelades och sjöngs, var det svårt att hålla tårarna borta helt. Så vackert!

Med mig hem fick jag bland annat ett väldigt vackert paket. Jag fick det av en elev i klassen. Det tog nästan en emot att öppna det. Fint papper, fint band och sedan ett chokladbit på paketet.

Men eftersom jag var så nyfiken, så öppnade jag paketet tills sist. Däri gömde sig jättesöta peppingskort. Varje moron är det meningen att man ska läsa ett kort och förhoppningsvis ger det en bättre start på dagen. Vilken söt present! Jag blev jätteglad!

Efter ha gett hela klassen kramar och lycka till i 4:an-önskningar, så var det dags för personalen att bli bjudna på tårta.  Då hade vi ätit en massa sött i klassrummet, så egentligen hade jag uppskattat en ostsmörgås mer, men det styr  jag inte över. Nu känns det som att det är fredag, så det gäller att man inte glömmer av ta sig till jobbet imorgon. Jag hoppas jag får tid till att packa och städa i klassrummet, men jag vet att det är lite annat som ska göras också.

Igår var jag med min klass på Vikingagården. Vi jobbar med vikingatiden och därför passar det bra med ett besök där. De fick ta på sig vikingakläder, när vi kom dit. Barnen fick vara med och tillverka saker som de fick ta med dig hem. De fick i grupper göra iodning en vikingatidsmåltid. Eleverna fick lära sig massor! Det bästa av allt var att klassen skötte sig så bra. Jag kände mig stolt! Vi hade helt enkelt en toppenbra dag ute i solen.

Idag har jag haft en ofattbar bra dag på jobbet. Nästan en för bra dag för att få betalt för den. Hela skolan har varit ute på vårvandring. Vi gick med våra klasser med ett avstånd emellan. Längst med vägen satt de äldsta eleverna på olika stationer. Det kunde vara frågesport, kasta boll i hink, spela kubb, gissa musiklåtar m.m. Sträckan var ca 6 km och efter halva kom vi till den efterlängtade matstationen. Vi kunde avnjuta vår medhavda matsäck i solsken och med underbar utsikt över sjön.

Fler sådana här dagar önskas!!

Jag har märkt att vuxna i uniform fängslas av många barn. Då tänker jag främst på polis, brandmän, ambulansförare, militärer och byggnadsarbetare. Jag tror inte att busschauförare i uniform drar till sig så många blickar. Jag undrar vad som skulle hända ifall lärare och dagispersonal började använda uniform… Hur skulle reaktionen bli? Skulle eleverna visa större respekt? (Kan ju tycka att kläderna inte borde spela någon roll). Skulle uniformen och namnskylten ge yrket en annan status? En uniform behöver inte se ut som på bilden, utan kan ju mer likna en skoluniform eller varför inte som en läkarrock?

Lärarna har ett stort ansvar, men låg status. Förr tror jag det var annorlunda. Hur ska vi kunna ändra på detta? Kan följande vägar ge lärarna mer status:

• Uniform?
• Lärarlegitimation? Tror definitivt på att bara utbildade får jobba som lärare. Vikariefrågan kan dock bli svår då.
• Namnskylt?
• Andra karriärvägar inom läraryrket? Alla vill inte bli rektorer.
• Ökade disciplinära befogenheter? Vi får till exempel inte ta en mobiltelefon från handen på en elev (bara be om att få den).
• Synas mer utåt och visa sin kompetena? Alla lärare borde kanske synas och märkas som Anne-Marie Körling. Som idag kan vem som helst kan idag kritisera lärares bedömningar, betyg och undervisning. Alla har åsikter om skolan och lärarna ifrågasätts.

Läs här om lärarnas uppgifter. Jag står inte för hans politiska åsikter, men jag tycker det var en bra artikel.

Så, vad tror ni? Läraruniform- hiss eller diss?

Jag är hemma från mitt jobb idag också. Jag är fortfarande förkyld, men hostan har blivit bättre. Det känns skönt att det går åt rätt riktning. Jag hoppas att jag är frisk till 100% snart. På måndag är jag tillbaka på jobbet oavsett hur jag mår. Det är då bara tre dagar kvar tillsammans med eleverna innan påsklovet. Och en massa nationella prov har vi kvar att göra. Det har hänt att jag flera gånger har gått till jobbet, trots att jag inte har varit riktigt frisk. Det är i stort sett bara mag- och kräksjuka som skulle få mig till att stanna hemma.

Varför är det då så svårt att hålla sig hemma?

• Jag måste planera åt vikarien. Man kan inte slappna av helt och hållet. Det är svårt att planera fullt ut, eftersom ens material finns på skolan. Man får hitta på andra lösningar, vilka fungerar om man inte är sjuk en längre tid.
• Vissa saker som skulle ha gjorts får vänta. Som t.ex. Nationella Prov. Jag tycker inte att en vikarie ska behöva genomföra proven, när hon/han inte är väl förberedd på det. Dessutom känns det inte ok ifall en vikarie ska ”betygsbedöma” eleverna.
• Det är enklast att genomföra vissa saker istället för att överlåta det åt någon annan. 
• Vill inte att ens kollegor ska belastas för att man är hemma. Det är inte alltid det går att få tag på någon vikarie.
• För att arbetsuppgifter såsom rättning inte ska samlas på hög.

Så det var ett stort steg jag tog, då jag bestämde mig för att stanna hemma och kurera mig. Jag hoppas på att bli frisk snabbare då. Det blir en hel del vila idag, trots det sköna vårvädret.

Mina elever har fått skriva postiva ord om sina klasskompisar. De fick skriva sitt egna namn överst på papperet. Det skickade de vidare. Sedan skulle kompisarna skriva komplimanger om var och en. De fick aldrig tillbaka sitt egna papper, utan jag tog det för att sammanställa. Jag har skrivit ner alla komplimanger med ett hjärta som bakgrund. Laminerat pappret har jag också gjort. I nästa vecka får var och en ett blad med alla positiva ord som deras klasskompisar har skrivit om en. Jag hoppas att komplimangerna kommer att värma varje elevs hjärta. De värmde iallafall mig, när jag läste vad de hade skrivit om varandra. Helt plötsligt känner jag inte minusgraderna utanför.

Att få brev eller kort skrivna av sina elever är något av det bästa man kan få som lärare. Så känner jag iallafall. De värmer en gott om hjärtat speciellt, när det står något snällt som till exempel att man är en snäll eller en bra fröken.  Detta kort ska jag lägga i mina gömmor.

Igår var det personalmöte, men det blev en annan variant av det. Det blev inte alls stelt och tråkigt utan glöatt och lättsamt. Dessutom behövdes inte det göras några anteckningar. Jag och mina kollegor delades in i grupper. Varje grupp fick en uppgift. Min grupp skulle fungeras som paparazzi. Vi skulle dokumentera kvällen med kameran. Det togs en del bilder.  Med bilderna ska det skapas ett bildspel, som ska visas på nästa personalmöte.  De andra grupperna fick laga mat. Det serverades ett underbart julbord. Det visades att de manliga kollegorna också kunde laga mat. Det bjöds på underhållning under middagen. Under kvällen påmindes man om vilka trevliga och underbara kollegor man har. Det visste jag dock redan, men man hinner aldrig umgås på ett mer avslappnat sätt under vardagen.

Till klassen köpte jag chokladkalendrar innan den 1 december. Det kändes konstigt att behöva inhandla två stycken. En hade inte räckt, eftersom jag har 33 elever i klassen. Fram till och med lucka nr 9 får två öppna varje dag. De luckor som blir över får väl fröken öppna, eller?

I en julpappersklädd låda finns små julklappar till eleverna. Att få slå in alla små paket gladde jag mig åt. Det är dessutom kul att se att eleverna blir glada för en liten sak. De vill i sin tur också alltid se vad klasskamraterna har fått. Ibland skulle jag själv vilja gå i min egna klass (särskilt vid jul). Finns det ingen krympningsknapp att trycka på?

Idag har skridskoåkning stått på programmet. Att få åka skridskor brukar vara populärt. En sådan här dag brukar annars mest innehålla knyta skridskor-jobb för mig och frusna tår. Barnen var duktiga på att åka skridskor och alla kom hem oskadda.

Barnen var trötta efter skridskoåkningen, så det var tur att vi bara hade en halvtimmeslektion kvar, när vi kom tillbaka till skolan igen.

Ha en trevlig helg!