Varför lärare?

Varför blev jag lärare? Redan som 9-åring ville jag bli lärare. Då tyckte jag att det verkade vara så roligt att rätta och sortera papper. Idag tillhör inte dessa bitar bland det roligaste i yrket.
Idag är det allra roligast att få vara viktig för någon annan. Det låter kanske egoistiskt. Men det är så jag känner. Jag inbillar mig att det för en 7-åring är läraren en av huvudpersonerna i barnets liv. Fem dagar i veckan möter jag eleverna i minst 5 timmar fem dagar i veckan. Visst borde man vara viktig? Ser jag till att skolan känns lustfylld, lärorik och trygg, så känns skolan rolig och viktig för barnet.
Sedan känns arbetet så varierande. Inte en enda dag är den andra lik. Saker och ting uppstår under dagen och det som är inplanterat kanske inte alltid går att utföra. Då är flexibilitet viktigt inslag.
Varje dag blir man glad. Man blir glad av elevernas kommentarer. Man blir också glad av att följa elevernas utveckling. Man glädjs av att se hur eleverna är mot varandra. De hjälps åt och de har roligt tillsammans.

Jag älskar att undervisa. Jag älskar att ha en dialog med mina elever. Det är utmanande att lära ut på olika sätt. Man måste anpassa sig efter elevernas behov. Känselspröten är ute jämnt. man iakttar, observerar och lyssnar.

Visst kommer det dagar man sedan minns som jobbiga och tråkiga. Då kanske man funderar på vad man ska syssla med i stället. Tror ni att jag kommer på något annat yrke än just lärare då? Nä det gör jag faktiskt inte. Om inte läraryrket hade funnits, då vet jag ärligt inte vad jag hade jobbat med.

Mitt arbete är viktigt!